Lyckliga ungdomar?

Ungdomar nuförtiden är inte lyckliga var det någon som sa på bussen nu ikväll när jag åkte hem från en vän. Klockan hade slagit 23:00 och flera ungdomsgäng med mer eller mindre högljudda ungdomar klev på vid ett antal busshållplatser. Några skulle vidare till fester andra skulle hem på grund av utegångsförbud. Bussen doftade cider blandat med rök och flertalet olika parfymer. Visst var flera av dem berusade och jag undrade hur gamla de kunde vara. När vi kom ner till den centrala hållplatsen på stan klev de flesta av för att möta upp ännu fler kompisar och för att byta bussar. Några gäspade men klistrade snabbt på leendet och den positiva inställningen igen. Jag minns själv hur det var. Hela högstadiet valde jag att sitta hemma på helgerna istället för att gå på hemmafesterna där det serverades hembränt och häxblandningar. I gymnasiet började jag att gå ut och dansa, dock utan att dricka någon alkohol. Snabbt upptäckte jag vilket rollspel vi alla ingick i, en bubbla som just då var den enda verklighet vi kände till. Jag minns att man skulle säga hur är det när man mötte någon och vi ses när man sa hej då. Alla koder som gjorde att man skulle uppfattas som normal var jag snabb att lära mig. Trots mina eviga försök att vara som alla andra och inte sticka ut kunde jag aldrig känna mig som dem. Det kändes inte äkta, det räckte inte för att göra mig lycklig.

Nu ikväll när jag satt där på bussen tänkte jag på att det är skönt att man överlevde den tiden som var då under högstadiet och gymnasiet, överlevde rollspelet. Jag log för mig själv där jag satt i mina mjukisbyxor och regnjacka. Jag tittade på de otroligt välklädda ungdomarna med de fina håren och stora leendena och tänkte på det människan hade sagt tidigare; ungdomar nuförtiden är inte lyckliga. Jag undrar om det stämmer?

Sov Gott!