Kärlek vad är det?

Hur klarar man av att leva i ett förhållande där mesta delen av tiden går åt till att gräla med varandra? Varför inser man inte att det kanske vore bättre att gå skilda vägar? Är det kärlek då man kallar varandra för hemskheter och provocerar den andre till tårar? Är det värt att gå flera år och må dåligt över något som egentligen är så "lätt" att göra något åt?!

Våra grannar skriker på varandra mest hela tiden... Och vore det inte för att de har en liten son ihop så hade de väl fått kunna fortsätta utan att jag skulle behöva tänka mer på det. Men nu har de faktiskt en son som också ska vistas i lägenheten där höga röstlägen, gräl och svordomar är vardagsmat. Det är nästan skrattretande att höra dem. De förlöjligar varandra in i det längsta tills någon av dem exploderar. Varför tänker jag? Varför inser ni inte att dagarna, timmarna och åren går och ni lever i ett förhållande som tar knäcken på er båda och dessutom ger er son en mardrömsstart i livet.



Jag vet att många anser det vara normalt med bråk och svordomar i ett förhållande, många menar till och med att det är nödvändigt för att få ett förhållande att fungera. Jag däremot är helt övertygad om att man klarar sig bra utan bråk och fula ord. Självklart ska man kunna diskutera saker men varför behöver man skrika på varandra? Vad kommer det för gott ur det?
Nej, jag väljer den lugna vägen istället!