Samtalsämne: Livet

Hur kommer det sig att vi inte oftare tänker på hur märkligt det är att vi egentligen lever? Jag menar vi kan sitta och diskutera vilket tema vi ska arbeta kring på förskolan, vad familjen ska äta till middag eller varför man ska rösta rött eller blått, men när pratar vi om livet? När diskuterar vi mening, vilja eller frustration? Frustrationen över att inte riktigt förstå. För inte finns det väl någon som kan förklara varför vi egentligen lever? Eller vart allt började? Och inte minst vart allt kommer att sluta. Skulle det inte vara lite festligt att på fikarasten fråga personen bredvid vad den tror meningen med livet är? För visst tänker vi väl på det även om vi helst inte pratar om det. För vad ska vi prata om egentligen? "Jo men jag tror på den stora smällen, eller Eva och Adam"?

Vad tror jag på?

Är det något vi ens behöver fundera över, jag menar vi lever ju, det räcker kanske?

För mig räcker inte det. Jag vill veta. Jag vill tänka och fundera, vrida och vända och leka med tanken. Tänk att gå ett helt liv utan att veta varför man egentligen lever. Det kan ju inte vara meningen? Men inte vaknar vi väl upp en dag och förstår? Inte utan att ha pratat om det i alla fall.

Att då och då påminna sig om att man lever och faktiskt anstränga sig lite extra någon minut genom att tänka på mening, drömmar och mål tror jag är nyttigt. Och viktigt! Det får i alla fall mig att inse att livet är värdefullt. Varje minut!

Snabba äro lifvets stunder. Som det så fint står skrivet på den lilla tändsticksasken jag fick av Villan Vid Vilan. Just precis så är det!



Det gäller att ta vara på livet!